Äventyraren Oskar Kihlborg tror på att göra skillnad genom att inspirera och det gör han nu bland annat i ett projekt där ullfiltar läggs ut på glaciärer för att hindra avsmältning. För positionering och mätning har han använt en Trimble DA2 från Trimtec.
Berätta lite om din bakgrund?
– Jag är uppvuxen i Stockholm. Min äventyrsbana började 1990 när Mikael Reuterswärd och jag blev de första svenskarna att nå toppen av Mount Everest.
– Sen har det varit äventyr sedan dess! Jag har bland annat gjort fem expeditioner till Himalaya, en stor variation av äventyr med grottor, segling, klättring och flygning. Varit över Atlanten tre gånger, gjort tv-grejer sedan 90-talet, senast en säsong av Mot alla odds. Och jag sommarpratade 2014.
Varifrån kom intresset för att stoppa avsmältningen av glaciärer?
– Jag guidade grupper på Kilimanjaro under flera år. När man kommer upp på Kilimanjaro efter att ha vandrat i ungefär en vecka så kommer man upp till en glaciär som finns högst upp. Den här glaciären har funnits där i 11 000 år.
– De senaste 100 åren har 80% smält bort, och det finns lite olika antaganden men det sägs att år 2030 kommer den att vara borta helt.
– Jag såg den här glaciären minska från år till år och reagerade på att det var märkligt att jag kunde se att den blev mindre och mindre och sen tänkte jag: ”Oskar du är ju dum i huvudet, det är klart som fan att glaciären smälter och du hjälper ju inte till för du flyger ju hit grupper”.– Då bestämde jag mig för att inte flyga hit fler grupper, för det är bara dumt.
– Jag bestämde mig för att ta folk till Kebnekaise på äventyr i Skandinavien i stället dit man kan ta tåget och när jag kom hem tänkte jag på om man kan göra någonting för glaciärerna i Sverige.
– Den klimatinfo som finns om glaciärer kan det vara svårt att få grepp om, så då tänkte jag, kan man inte göra ett visuellt projekt som faktiskt visar hur mycket glaciärerna smälter?
– Jag kontaktade en kompis som är glaciärforskare, glaciolog, och vi tog och släpade upp 40 kvadratmeter ullduk på Helags som är Sveriges sydligaste glaciär, av våra 250 glaciärer i Sverige.
Hur kom ni på den idén?
– Vi kom på det bara, det var ingen som gjort det tidigare med ullfiltar.
– Man har ju täckt glaciärerna i alperna i Chamonix med stora presenningar men det var ingen som gjort det här tidigare med ullfiltar som man la ut. Men vi tänkte att vi testar, bara för att se vad som händer.
– Vi fick bra resultat på det där. Från början tänkte vi att vi kanske kunde hindra en halv meters avsmältning men det visade sig att det var närmare 4 meters avsmältning som den där duken hindrade under sommaren.
– Att glaciärer byggs på under vintern och smälter bort under sommaren är ingen nyhet, men det har aldrig skett i sådan takt som det gör nu, att det smälter undan så snabbt.
– På Helags är det få personer som är uppe på själva glaciären. De som ska till Helags vandrar in 2 mil och från fjällstationen är det sen en timme upp till glaciären och sen är det cirka två timmar upp till toppen.
– Det är som en stor gryta kan man säga, och glaciären ligger längst ner. Så de som besöker den får inte se det där när de går längs kanten upp på berget.
– Idén jag fick då var att istället göra samma sak uppe i Kebnekaise också, för då är det ungefär 3000 människor som passerar Björlings glaciär.
– Jag tänkte att om man lägger ut duk däruppe så är det fler som ser det!
– Vi la ut 200 kvadratmeter ullduk på Björlings glaciär. Där uppe är klimatet lite annorlunda. Det var inte lika stor avsmältning där, utan ungefär 2 meter, under sommaren.
Berätta om utmaningen med att hitta duken igen?
– Vi hade rullat ihop ullduken i september 2021, när det skulle byggas på under vintern. Det var massor av folk där, skidåkare och glaciologer som tyckte att: ”Det här stället är nog bra, vi lägger de här, för här är det ingen snö i vår”.
– Men när vi kom tillbaka i april var det vansinnigt mycket snö. Jag grävde två meter ner och hade en lavinsond och försökte hitta den där ullduken på 40 kvadratmeter som vi hade gömt undan. Men den hade ju snöat över och vi hittade den inte.
–Vi kom tillbaka i juni igen och försökte gräva fram den. Vi grävde i fem timmar och hittade den inte då heller. Då hade vi ändå GPS-koordinater från telefoner och klockor, men det räcker ju att det är mer än tre meter fel när du står och gräver, då hittar du inte grejerna.
Behov av exakt positionering
– Då konstaterade jag att vi måste ha ett bättre sätt att mäta det här på.
– Jag har ju varit med när man har mätt höjden på Kebnekaise, till exempel, och då har jag sett att man använder en Trimble GNSS med någon centimeters noggrannhet.
– I den här vevan kontaktade jag Trimtec som är återförsäljare av Trimble för att höra om Trimtec var intresserade av det här projektet.
– Det vi har gjort nu är, dels att vi har haft med Trimble DA2 uppe på Helags glaciär. När vi hittade dukarna i slutet av september la vi dom på ett ställe där vi vet att vi hittar de sen, för att vi kunde ta ut en mer exakt position med Trimble DA2.
– Vi har gjort samma sak på Kebnekaise för att undvika samma misstag.
– Där var det åtta dukar som vi la under skydd. Nu har vi en mer exakt position på de också.
– Sen kunde vi också mäta upp hur stor avsmältningen var, och kunde få fram en volym på isen som vi hade sparat med den här ullduken.
– Det är vi väldigt glada för och nu i april när vi åker upp, både till Helags och till Björlings, då kommer vi att hitta dukarna, och kunna rulla ut dom igen.
– Sen kommer vi också att göra noggranna mätningar utav snön nu, mäta hur mycket det har snöat, hur mycket som finnas kvar och hur mycket som smälter undan.
– Hur mycket som smälter undan under den här ullduken är också intressant, för ullduken skyddar ju, men det smälter under den också.
– Då kan vi göra flera olika mätningar för att lära oss mer om det här. Meningen med hela det här projektet är inte att vi ska rädda hela världens glaciärer, det är delvis en visuell installation. Jag vill att de som går förbi och är på väg upptill berget kan se vad det är som händer med avsmältningen.
– Om ingen testar det här vet vi ju inte om det funkar. Det är inte omöjligt att om 5-10 år är det, det här sättet vi ska göra det på, i större skala.
– Vi känner att det är ett läroprojekt där vi lär oss om det här och framför allt skapar uppmärksamhet kring vad som håller på att hända.
Varifrån kommer dit engagemang?
– Gällande klimatet tror jag att om man har sett så otroligt fantastiska ställen på den här planeten som jag har, så tror jag att det har hjälpt till att få mig att tänka på att det här är en otroligt fin och vacker och spektakulär planet som vi bor på. Tyvärr är vi inte så smarta som människor och ser inte konsekvenserna.
– Jag kan inte lösa allt, men jag är en obotlig optimist och jag har två val. Antingen så inser jag att vi inte kan göra något åt det och då kan vi lika gärna hoppa från Västerbron, då spelar det liksom ingen roll.
– Eller så har vi ett annat val och det är att vi faktiskt kan göra något åt det, och om vi inser det, både du och jag, och vi sprider det till andra, gör det skillnad. Så småningom inser alla andra, att om jag gör små små förändringar i mitt liv, så kommer den här planeten att bli ett bättre ställe att bo på.
– Jag håller också på med Rena Mälaren, där vi dyker och plockar upp sopor och miljöfarligt avfall ur havet. Över 1 200 elsparkcyklar, 35 ton batterier och 4 000 bildäck har vi tagit upp. Sammanlagt nära 300 ton miljöfarligt avfall på fem år. Helt ideellt!
– Jag tror att det är viktigt med projekt där man gör någonting som faktiskt syns och som gör en skillnad så att andra också får se vad som händer. Och det är det som är min roll i det hela. Kan jag inspirera andra till att faktiskt tänka att det kanske inte är så bra att flyga upp till Kiruna, vi kanske ska ta tåget nästa gång istället, när man ska bestiga Kebnekaise, så är det bra.
Vad har varit roligast i projektet så här långt?
– Det bästa är att arbetsmiljön är helt fantastisk det är ju en ren fröjd att vistas i.
– Även att få upp dukarna. Vi ville ju inte flyga in dom så vi släpade upp dom på pulkor.
– Om vi vill göra ett klimatprojekt och flyger in grejerna så blir ju det lite motsägelsefullt. Så vi bestämde att vi tar dom från stationen upp på berget och det var tre dagars slit för fyra personer som kämpade djävulskt, och det var fruktansvärt jobbigt, tolv timmar per dag. Men det är en sådan fantastisk miljö att jobba i så det var det värt.
– Sen tycker jag att det är kul med projekt som det är lite pionjäranda i. Det är ingen som riktigt har koll på det här och det är därför vi gör sådan här dumma grejer som att lägga filtarna på fel ställen så att vi inte hittar dom, för det är ingen som har gjort det tidigare så vi vet liksom inte vad det handlar om.
– Nu har vi en ny ullduk som vi har fått ifrån Woolrebel i Uppsala som tillverkar kläder med ull som isolering. De hade en produktion av kläder som dom inte kunde använda, isoleringsmaterial, 100% ren, svensk ull som vi nu har filtat om på ett karderi nere i Småland. Den ska vi transportera upp nu.
Hur har samarbetet med Trimtec fungerat?
– Jäklar vad de har hjälpt till! Det är inte helt lätt med utrustningen om man inte har koll från början. De har hjälpt till med förberedelser och installerat och utvärderat och tagit hand om oss när vi har varit uppe.
– Är det något man inte fattar och ringer så fick vi reda på att då gör vi så här och så här. Det har faktiskt funkat väldigt smidigt, och det är jätteroligt att Trimtec vill vara med i det här projektet. Vi har fått en väldigt, väldigt bra hjälp på Trimtec vilket har varit väldigt roligt.